In med molntjänster, ut med skivorna?

Den senaste tiden verkar det ha blivit trendigt att säga - eller skriva på communities - att man gjort sig av med sina skivor och filmer. Folk säger att de sålt dem, gett bort, slängt dem, låst in dem i ett skåp, lagt dem i stängda lådor och packat upp dem på vinden. De har gått över till molntjänster som Spotify eller andra nätverkslösningar. Eller så har de digitaliserat sin skivsamling och spelar upp den i iTunes, Windows Media Player, WinAmp eller någon annan mjukvara.

För några var det en annan sak som var trendig: då gnällde många på MP3-ors bristande ljudkvalitet och besserwissers hävdade att man minsann måste spela riktiga skivor och att de alltid såg till att köpa fysiska skivor så fort det handlade om någon viktig release. Om de nu spelade musik från hårddisk eller flashminne så var den okomprimerad eller i något proffsformat (som inte alla spelare klarade av). Samtidigt gjorde media med jämna mellanrum blindtester med experter och lekmän där de aldrig hörde någon betydande skillnad på skiva och ljudfil (förutsatt att ljudfilen var rippad på rätt sätt i bitrates på 192 kbit per sekund och uppåt.

De flesta tyckte att man skulle äga musiken fysiskt som man tyckte om. De såg visserligen ett problem i att CD-konvolut ofta var för ömtåliga för daglig använding och att omslagen var för små för att ge en estetisk upplevelse, men ville ändå köpa skivorna och ha musiken ”på riktigt”. De hävdade också att man brukar vilja känna på skivan (en bit massproducerad plast) och titta i bookleten (som ibland bara innehöll några suddiga bilder på replokalen och en lista med vem som mastrat musiken etc).